Igår var det Förintelsens minnesdag. I ett av förintelselägren, Auschwitz-Birkenau, högtidlighölls minnet liksom man gjorde runtom i andra delar av världen. Den 27 januari var den dag, 1945, då man befriade människor från detta läger. Kriget var slut och man kunde sakta men säkert börja återhämtningen. Det som sedan blev allmän kunskap om nazismens övergrepp har vi alla fått läsa om i historieboken i skolan.
Förintelsen är ett samlingsbegrepp för den systematiska utrotningen av judar under andra världskriget. Det är inte så att nazisterna enbart avrättade judar men det unika och skrämmande och det som saknar motstycke i vår historia är att man inriktade sig så målinriktat mot en etnisk grupp. Historiker räknar med att 6 miljoner judar dödades och att hälften av denna sanslösa siffra med människor (!) gasades ihjäl.
Ett av de starkaste bevisen för att förintelsen ägt rum är givtevis de ögonvittnen som fortfarande lever. Offrens historier är gripande och oftast samstämmiga. Ett problem är att det snart inte är så många kvar i livet som kan berätta vad de har upplevt. När jag undervisade i historia på komvux ville jag vid ett tillfälle ge studerande mer än bara mina ord av vad förintelsen innebar så jag bjöd in Hanka som var överlevande från ett koncentrationsläger i Tyskland och som vigt delar en del av sitt liv till att berätta om det hon var med om. Jag hämtade upp henne en solig morgon i min ruskigt gamla men välvårdade Volvo och vi åkte ett par mil tillsammans till mitt Komvux. Hanka var en fantastisk historieberättare och jag tog in extra stolar för att alla skulle få plats. Hon berättade om hur många av hennes vänner dog och om bödlarna och om hur det är att överleva när andra dog och om kärleken och om livets förgänglighet. Ändå är det starkast minnet den fråga hon ställde i bilen på vägen hem. Hur mår du Magnus?
Historierevisionism är inte så ovanligt som man kanske kan tro. Förintelseförnekarna kan vara ganska övertygande och revisionisternas taktik är ofta att visa på enstaka felaktigheter i informationen kring förintelsen. Med enstaka felaktiga beskrivningar av t ex hur judar mördades i förintelselägren (det finns sådana i läroböcker i historia) så kan då revisionisterna hävda att om det finns en felaktighet så måste man kunna ifrågasätta helheten också. Det är därför det är synnerligen viktigt att forskningen fortgår och att det inte slarvas med läromedlen i historia. Det farliga med en del revisionister är att de är ruskigt övertygande genom att de begrundar fakta och sedan förvränger det i eget syfte. Döm själv på www.levandehistoria.com
Jag besökte Auschwitz-Birkenaulägren med en skolklass för många år sedan och det var en omtumlande upplevelse för både mig, mina kolleger och eleverna och givetvis en studie i hur grymt man behandlade lägerfångarna. Det var på många sätt en märklig upplevelse eftersom det var så vackert väder och varmt. Att gå på rundtur med en guide på det ganska natursköna området (om man bortser från barackerna) var nästan lite overkligt.
Jag tror det är en nyttig erfarenhet och viktig kunskap att besöka ett koncentrationsläger, men jag tror också att det är viktigt att sätta in ondskan i ett sammanhang. Det är viktigt att förklara hur det ofattbara kunde hände men det är inte detsamma som att försvara, vilket är viktigt att poängtera.
Antisemitismen och rasbiologin har en lång historia vilket studeras i både A och B kurs i historia. Att Sverige var först i världen med ett rasbiologiskt institut i Uppsala ibörjan av 1920 talet har jag hittills inte läst i någon grundkurs i ämnet historia – vilket är dåligt enligt min mening. Det är enbart genom kunskap om den egna individens och det egna landets mörka sidor som man kan få vettiga förklaringar till hur det ofattbara kunde ske. Forum för levande historia har länge arbetat med information och upplysningen om förintelsen. Forum för levande historia och skolor jobbar inte bara med att belysa ondskefulla händelser i historien, det har ett värde men är inte tillräckligt. Man måste också problematisera ondska – när man når insikten att de allra flesta av oss under pressade och extrema situationer skulle kunna begå vidrigheter – ja då blir det inte vi och dem, historia och nutid, det blir ett ställningstagande för alla människor. Då blir inte det onda enbart nazister då världen var ”svartvit” utan ett faktum här och nu, som jag skrev i ett tidigare blogginlägg.
Det är klurigt att göra studiebesök med distansstuderande, men det finns en bra webbsida som man kan besöka: http://en.auschwitz.org.pl/m/

